Kalle Anka... eller ja, Kalle och ankorna...

Alltså det här med nyckelpigan har ju varit värsta happening här hemma. Tänk att jag äntligen har mitt alldeles egna husdjur! Inte ens Nicke Nyfiken har varit intressant idag, nu när jag har Kalle att bry mig om. Han har fått både kramar, pussar och mat, och vid ett slugt tillfälle ansåg jag att Kalle oxå skulle få det sanna nöjet att höra. Så jag hämtade det CI som sitter på min nalle, och la i koppen som Kalle låg i. Det gör väl att han hör?!

Han fick hänga med när jag bajsade oxå, det gör jag ju alltid lite halvgömd bakom den stora växten i vardagsrummet. Jag tog sonika koppen med Kalle i med mig och ställde på kruk-kanten. Fast innan jag visste ordet av det hade jag råkat välta koppen och Kalle sprang ut bland jord och rötter. Vilket dilemma. För även om jag gillar honom vill jag inte riktigt själv plocka upp honom. Mamma to the rescue, säger jag bara.

Jag blev oerhört förvånad när Kalle plötsligt spred ut sina vingar (???) och flaxade i väg. Jag fick leta länge innan jag hittade honom igen. Det genererade dagens ord: Flyga.

Pappa tyckte att lite frisk luft kanske skulle göra Lilly gott, så vi drog ut till Jordbodalen för att mata ankorna. Och vilken tur att vi gjorde det, för de var ju JÄTTE HUNGRIGA!! Och tänk så rätt han fick. Lilly har ätit riktigt ordentligt efter det... nu har det nog äntligen vänt även för henne. Snart kanske hon får rösten tillbaka oxå, då blir det liv i luckan här hemma. Det ser jag framemot.