Telefonen...

I en tid nu har jag gått omkring med telefonen i handen och snackat, och snackat och snackat. Men om någon annan är i luren blir jag lite ställd och vågar knappt säga bu. Hur som helst, farmor och farfar var här idag och passade oss tjejer medans mamma var i väg och tränade (jo, nu ska kilona rulla) och då plötsligt ringde telefonen. Eftersom varken farmor eller farfar gjorde någon ansats att svara plockade jag sonika upp telefonen. Mormor (som var i andra ändan) berättade senare för mamma att det varit tyst en lång stund och sedan hade hon hört ett svagt 'hej'. Så nu har jag svarat i telefonen för allra första gången :-D
Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig!

Jag har oxå blivit smärtsamt medveten om en för mig ny känsla som tydligen heter svartsjuka. Idag satt jag och mamma och lekte med lera och Lilly satt i sin babystol. Plötsligt började Lilly gråta så mamma tog upp henne. Redan när mamma gjorde ansatsen att plocka upp Lilly sa jag 'inte, inte, inte' och när jag insåg att mamma ändå plockade upp Lilly började jag tok-tjuta jag med. Så där satt mamma med två tjejer som tjöt ikapp och vi försökte bräda varandra i styrka.
Nä, Lilly får ge tusan i att bli ledsen!