Idag fick mamma och pappa för sig att jag skulle uppskatta pulka-åkning. Sagt och gjort, de pälsade på oss alla (bara det är ju ett helt projekt i sig som tar eeeevigheter) och drog fram min pulka. Vi promenerade bort till backen här borta och pappa drog mig upp i backen. Och wiiiii så kul vi skulle ha nu!!!Eller inte! Jag var måttligt imponerad och satt mest och bara tittade. Inte ens ett litet leende när jag åkte ner för backen. Sen fick jag se rutschkanan och den är ju mycket ballare. Så jag och pappa pallrade upp oss i den, men pappa hävdade att den var isig och livsfarlig. Mamma fick ta emot mig när jag kom i en himelens fart, och sen fick jag inte åka den mer. Och det var ju BARA den jag ville åka. Pulkan kan de slänga på närmsta soptipp för den är inget värd, förstår inte varför det där ska vara så kul. Så det blev till att gå bort till gungorna istället där mamma och pappa stod och fluktade på alla barn och föräldra som hade såååå kul.
Aja, det blir kanske roligare nästa år hörde jag mamma säga. Tänk, det var exakt de orden hon sa förra året också efter mitt allra första misslyckade pulka-åk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar