Busstur till staden

Igårkväll strax innan jag och syrran skulle lägga oss berättade mamma och pappa planerna för idag. Vi skulle åka buss in till stan och fika. Syrran blev så exalterad att hon genast hoppade i sina små gummistövlar iförd enbart sin lilla pyjamas samtidigt som hon ropade 'Byyyyssen, byyyssen'. Hon tokvägrade att lämna hallen men gav tillsist med sig när hon fick förklarat att bussen ju låg och sov, det var ju alldeles för sent för den att vara vaken nu.

Äntligen morgon och dags för 'byssen'. Buskul att busa på bussen med syrran.



Första stoppet blev lekplatsen nere vid Norra Hamnen och plötsligt så dök Ida upp med sin syrra, mamma och pappa. Alla var så väldigt förvånade att springa på varandra, men vi tjejer var överlyckliga. Vi behövde alltså inte vänta till eftermiddagen och leka som annars var planerat.

Japp, jag och Ida röjde friskt själva så fort hon dök upp :-)


Med kurrande magar begav vi oss bort till Dunkers för att käka middag, och familjen Ohlzon valde att hänga på, trevligt!

Efter maten körde de hem, men vi styrde vagnarna in mot stan för lite shopping och avslutningsvis mjukglass. Amatörvarning på föräldrarna som trodde att syrran skulle nöja sig med bägare medans jag och pappa fick mjukglass i strut (jag fick en liten och pappa en stor). Nej, sirenen gick som aldrig förr på syrran och för att inte bli totalt lynchade av resterande fika-gäster på uteserveringen fick syrran pappas glass upptryckt i sin lilla näven. Hon käkade mycket nöjt på den... i EVIGHETER!! Tillsist lyckades mamma smussla bort den (som i det här läget låg i en plastmugg då den enbert var en rinnande sörja) från syrran som kände sig duktigt lurad på konfekten och så var sirenen igång igen.


För att skoja till det lite tog vi tåget hem och det var nog premiär för mig och tåg. Syrran hade i det här läget hamnat i nån sorts mjukglass-koma och var helt okontaktbar.




Vi gick raka vägen in till Ida eftersom vår lekdejt fortfarande stod kvar och där blev det fika med glass och bullar, sen var buset igång för fullt igen.
När vi skulle gå hem så stod Ida utanför sitt hus och skrek hejdå och jag stod utanför vårt och skrek hejdå, och så där höll vi på ett par gången samtidigt som vi vek oss av skratt. Värmde gott i mamma-hjärtat tydligen att veta att jag nog har en liten bästis som granne :-)