Små steg för Lilly, men SÅ stort för mamma!

Idag var mamma ledig då hon varit ute och rest i veckan. Det innebar att vi tjejer morgonmös i soffan framför Bolibompa. Syrran som uppenbarligen tok-saknat morsan blev förtvivlad så fort mamma var utom synhåll, så syrran har varit en riktig liten kängru-unge idag och suttit som ett halsband på mamma, HELA DAGEN! Mamma tyckte nog att det var rätt mysigt med en kärlekskrank Lilly.

I eftermiddags blev jag superglad när mamma berättade att vi skulle hem på fika hos Filippa, för hon har ju en hund som heter Wilma som är så himla snäll. Aldrig förr har det väl varit lättare att få på mig kläder för att komma ut som det var i dag och jag nästa studsade fram på vägen så glad jag var.

Fast väl framme fick Wilma sig en kram och några klappar, men sen drog jag in på Filippas rum. Hon har ju en elvist och andra doningar. Lilly fick stå för Wilma-myset istället, ett uppdrag hon tog på högsta allvar.

Och idag hos Filippa så tog minsann syrran sina allra första steg. Mamma gick runt med henne i huset och hade sina händer runt Lillys midja. Men när mamma släpte taget för att prata med Filippas mamma så hajjade liksom inte syrran vad som hände utan fortsatte framåt en 4 steg. När hon plötsligt insåg vad hon gjorde frös hon i rörselsen och stod helst stilla i säkert 10 sekunder innan hon satte sig ner. Svårt att säga vem som blev mest paff, hon eller mamma. Hur som helst var ju mamma överlycklig över att Lilly valde att ta sina första steg just en dag då mamma var hemma och inte på jobbet. Så cred till syrran som gav mamma världens lyckorus.