Vi kan låtsas...

Den här meningen, 'vi kan låtsas' kör jag stenhårt med här hemma. Till 99% innebär det alltså att vi då ska låtsas att jag är Ida, mamma är Sandra, pappa är Martin och syrran är Maja. Jag går helt in i leken, och skulle någon (läs: mamma) glömma bort sig och kalla mig för Clara eller syrran för Lilly så rättar jag henne snabbt och högt. 'JAG HEEEEEEETER IIIIIIDAAAAAAA' eller 'det är INTE Lilly, det är MAAAAAJAAA' gastar jag så rutorna nästan spräcks.

Att vi är utanför husets fyra väggar spelar ingen som helst roll, Familjen Ohlzon kan uspelas precis var som helst. I många fall står både jag och syrran och gallskriker på pappa ute i trädgården: MAAAAARTIIIIIN!!!! eller ännu bättre; På Ica Maxi. Sen får vi inte glömma Gizmo som är deras katt, vilket då innebär att både jag och syrran får köra lite gästspel i den rollen, mamma är måttligt road av att syrran står och slickar (på riktigt!) mammas ben till jeansen är alldeles blöta. Mamma säger om och om och OM igen att vi bara ska LÅTSAS slicka som en katt, men ska man spela en roll får man ju gå in för det *suckar tröttsamt åt hennes okunskap*.

Igår tyckte mamma att det snuddade mot det schizofrena hållet eftersom jag låtsades vara Ida och plötsligt så leker Ida att Clara sitter bredvid och ska leka Ida. I ärlighetens namn tappade jag faktiskt bort mig själv där en stund och det blev lite rörigt att komma ihåg vem jag egentligen var.

Familjen-Ohlzon-i-riktiga-livet är ju så klart oerhört roade av det här och viker sig av garv när de får höra om spektaklena som utspelar sig två hus ifrån dem. Mina fröknar på dagis har nu vant sig vid det här läget vid att det är Ida och Maja som kommer till dit på mornarna, det är nog bara mamma och pappa som envist bönar och ber om 'men, kan vi inte bara låtsas att det är vi är som vi brukar vara?'
Man varför i allsindar vill vi vara oss när vi kan vara några andra, som har katt dessutom??